Στις σκέψεις μου

… och man vet inte varför. En förflugen mening, vars innebörd säger mer än vad sändaren menat. En mening som får smaken av anklagelse och förebråelse. I text hör man inte tonen. Den där viktiga. Man läser bara in beklagandet - att jag aldrig lär mig .. när något sådant kommer utan att man är förberedd på det, ja då förstår man inget. Då reagerar man kanske överdrivet själv. Och så accelererar allt och en enda mening blir orsaken till en brytning. Kanske tillfällig, kanske permanent. Det är alltid svårt att veta i förväg. Meningen, tolkningen ger en viss handling som i sin tur svaras med ännu en handling, som ofta är mer drastisk. Bara för att det skall bli någon slags verkan. En del tror att allvarliga konflikter ligger bakom. Det behöver det inte göra. Det kanske bara är något som sägs vid fel tidpunkt. Om något är bra, kanske man inte skall uttala en anklagelse eller förebråelse. Många tror att det är OK att säga det när allt är bra. Man tror att det tas emot bättre. Många gånger är det tvärtom! Därför att det inte är rätt tid….

Ibland blir allt så fel och urartar …
Till slut svarar någon med en handling som kan betyda - ingen återvändo. 

Det vill säga när andra anser att någon gammal och/eller tant, ja det är när man är medelålders, dvs. runt femtio. Då blir man enligt vissa automatisk en tant eller om man läser en speciell bok som någon anser vara en tantbok. Jag har också sett att vissa när de kommer över femtio själva kallar sig för tant.
Jag är snart 54 år och kan inte för mitt liv se mig själv som vare sig gammal eller vara en tant. De enda som kan tillåtas kalla mig för tanten är nog barn under 13 år. Mina manliga kollegor på jobbet som är samma ålder skulle vara farbröder .. hahaha ..

Jag nervärderar inte tanten - kan bara inte se att någon som är runt 55 år är en tant, om åldern är det enda kriteriumet.

Mrs Marple är en tant... en gullig liten tant!

… såg jag min mor i mig själv, i mina handlingar … jag upptäckte likheten när jag plötsligt såg mig själv speglad genom en glasruta. Eller när jag gjorde en speciell rörelse eller skrattade till…

När jag är hemma ser jag bara mig själv… i mig själv.

… de synliga bevisen på att min mor haft ett liv… Det tog lång tid innan jag klarade av att göra det. Till slut symboliserade de bara gamla slitna möbler och det blev inte svårt att se dem plockas oförsiktigt isär. De viktiga delarna av hennes liv finns kvar … som jag förvaltar tills vidare. Att min far har haft ett liv finns endast fotografier kvar, en tapet ute i köket och gula skåpsluckor, som visar detta, samt några småsaker. Ett brev om min födelse till mina morföräldrar. Allt börjar präglas av mitt eget liv. Äntligen ett bibliotek som börjar ta form, ett sovrum i min smak … Jag har tagit över. Om inte den sista i länken så i allafall den tredje i ordningen. Jag kommer inte föra något liv vidare … men vår gren av släkten är ändå säkrad. Det är väl huvudsaken.

Minnena finns kvar …

Såg en dokumentär på tvåan ikväll om den stora olyckan 1948. Då var jag inte ens påtänkt, men ändå började jag minnas min egen barndom, min familj och hur samhället såg ut. Mellan 48 och 58 var det inte så mycket som förändrades…. Inte som på 70-talet. När jag såg de svartvita bilderna kom även minnen fram. Även om vi inte var svartvita … 

Trots nostalgin, är livet idag, samhället och alltsom följer med bättre. Min barndom känns mycket långt tillbaka i tiden … det är ett helt annat samhälle idag…. Visst är mycket sig likt, men i det stora hela känns allt tillhörande en helt annan värld. När jag var 21 år var mina föräldrar i samma ålder som jag är idag. Var det så här de kände sig .. det kunde jag aldrig ana då?

Tänk så mycket vatten det rinner under broarna på 33 år …!!!

Ibland kan en bild tagen på genom ett speciellt filter visa en känsla

som speglar ens inre….?

Det blir en mystik kring något som inte är någon.

En illusion…

för vem vet hur ens inre ser ut…!!!

Satt i solen och kollade in en liten humla som flög från blomma till blomma. Efter en bra stund tycktes hon få syn på mig … flög framför ansiktet på mig fram och tillbaka för att sen sticka iväg. Hon kom tillbaka senare. Var det glädje över det överflöd som råder eller ville hon bara undersöka om jag var något att ha .

.. har levat i 86 år, men glömt bort de flesta av dessa år…. speciellt dess innehåll. Ibland glimtar det till, som när hon säger - Jag tänkte på dig igår! eller känner igen ett fotografi eller målning. Men jag vet inte alltid om det är hennes kusin eller hennes dotter som hon ser. Det gör inte så mycket…

Det märkligast är att hon kommer ihåg vem Palme var -  Pah, klart jag vet vem det var. Vår statsminister under många år, men glömt sin egen man - Vem är det?. Eller när hon säger förvånat - har jag varit gift och fått tre barn? När jag säger - Mamma! reagerar hon alltid och ser mig rakt in i ögonen. Minnet är nog det mest nyckfulla man kan tänka sig…

Hans stora dröm var att bo vid havet, uppvuxen i Söderköping i en liten stuga vid havet. Jag kan förstå hans längtan. Jag är uppvuxen i en storstad, långt ifrån öppet hav. Att vara nära havet, höra vågorna, se ut över vatten så långt ögat når, ja det är något speciellt. Men, jag vill inte bo vid havet. Ändå tror jag mina 21 dagar med ett ständigt vågbrus kan ha bidragit till att något ändå hände inom mig som är betydelsefullt.

se Katharsis 

Var på Rhodos i tre veckor och tog nedanstående bild vid något tillfälle. Tänkte inte på hur jag tagit den förrän jag satt och redigerade mina bilder hemma. Jag fick en association till att den illustrerade två sidor av mig själv, en tydlig och en otydlig spegelbild. Vem var jag på Rhodos eller rättare sagt, vilken av bilderna hade jag lämnat kvar hemma och frågan är om fick jag med mig den tydliga med mig hem.

Jag har gjort många resor under de senaste åren, men under inte någon av de tidigare resorna har jag känt en sådan frihet och självständighet som under den här. Och denna har jag med mig hem. Har alltid upplevt att utlandsresor känns mycket längre. Ibland kan de kännas två gånger så långa… Tre veckor har definitivt känts som sex veckor hemma, men den 16 juni känns mycket långt borta, lixom livet innan. Ändå hände ingenting speciellt på Rhodos. Jag gjorde inte ett enda dugg - jag bara fanns till; promenerade, tittade på havet, läste, pratade med folk, åt och drack Mythos varje dag. Jag skrev min blogg, men hade inget behov av respons, jag hade med mig mina mobiler, men hade inget behov av att prata i dem. Jag blev lite irriterad när jag inte fick svar på något jag väntade på, men något egentligt behov av att få svar hade jag inte. Kände bara att jag blev negligierad och det är en helt annan sak. Så, var det den otydliga spegelbilden som jag lämnade kvar i Sverige och tog jag med mig den tydliga … det känns som det är den sista.

Men vad hände och hur kan en utveckling ske, utan att något händer, av att bara finnas till. Bara av att byta miljö. Men, det är inte första gången…. Det var i vilket fall en skön känsla. Och även om jag hade hemlängtan ibland och förberedde mig mentalt för hemresan, så var jag tillfreds med att stanna tiden ut. Dagen för hemresan var också lugn… och att komma hem oxå. Det fanns ett lugn inom mig och det är fortfarande kvar som jag inte känt på mycket länge… Spännande hur en ro, en självständighet och en känsla av frihet bara kan uppstå, som ur tomma intet. Hur något som varit …. den yttre och den inre stressen, bara kan försvinna under tre veckors tid. Hur en sådan resa kan få en ta tag i sådant som legat på is…. Vad är det som händer?

Det grekiska ordet Η ΣΚΕΨΗ betyder på svenska tanken, funderingen och tänkandet. I den här bloggen kommer jag skriva ner mina tankar om det jag möter i min vardag, men även reflektera kring tänkandet-i-sig-själv. Men då jag är övertygad om att tänkandet har mycket att göra med känslan och hur man handlar blir titeln på min blogg Tanke, känsla, handling.