Har kastat bort en del av
… de synliga bevisen på att min mor haft ett liv… Det tog lång tid innan jag klarade av att göra det. Till slut symboliserade de bara gamla slitna möbler och det blev inte svårt att se dem plockas oförsiktigt isär. De viktiga delarna av hennes liv finns kvar … som jag förvaltar tills vidare. Att min far har haft ett liv finns endast fotografier kvar, en tapet ute i köket och gula skåpsluckor, som visar detta, samt några småsaker. Ett brev om min födelse till mina morföräldrar. Allt börjar präglas av mitt eget liv. Äntligen ett bibliotek som börjar ta form, ett sovrum i min smak … Jag har tagit över. Om inte den sista i länken så i allafall den tredje i ordningen. Jag kommer inte föra något liv vidare … men vår gren av släkten är ändå säkrad. Det är väl huvudsaken.
Minnena finns kvar …
Såg en dokumentär på tvåan ikväll om den stora olyckan 1948. Då var jag inte ens påtänkt, men ändå började jag minnas min egen barndom, min familj och hur samhället såg ut. Mellan 48 och 58 var det inte så mycket som förändrades…. Inte som på 70-talet. När jag såg de svartvita bilderna kom även minnen fram. Även om vi inte var svartvita …
Trots nostalgin, är livet idag, samhället och alltsom följer med bättre. Min barndom känns mycket långt tillbaka i tiden … det är ett helt annat samhälle idag…. Visst är mycket sig likt, men i det stora hela känns allt tillhörande en helt annan värld. När jag var 21 år var mina föräldrar i samma ålder som jag är idag. Var det så här de kände sig .. det kunde jag aldrig ana då?
Tänk så mycket vatten det rinner under broarna på 33 år …!!!
