Στις σκέψεις μου

... och fått blixtar framför ögonen .. Igårkväll var det riktigt eländigt. Det går i vågor det där och ibland tror jag det beror på olika atmosfäriska starka rörelser på jorden, t.ex. jordbävningar och orkaner. Den där Dean är ju i farten. Men det kan bero på stress också - stark stress. Men varför får jag det hux flux.

Nu skall jag gå och lägga mig! 

Kan man ärva minnen…?
Ibland tror jag det är så …

Man tänker först, sen kommer känslorna och sist handlingen,
eller hur är det?
Kan man inte först handla och sen tänka och sist känna
eller hur är det?
Kanske är det så att man först känner, sen tänker och sen handlar
eller hur är det?
Hur det än är så blir det tre olika resultat
eller … ? 

Jag får nog tänka på saken  

… på något jag inte borde ha väntat på. Intellektuellt vet jag det, men inte känslomässigt. Det är bättre att tänka på det än att förtränga känslorna bakom ett falskt tänk.

Jag väntar, jag erkänner … vare sig jag medvetet tänker på att jag gör det eller inte.

Men jag måste sluta vänta på något som aldrig blir av, på något som aldrig händer mer än i undantagsfall. Jag är säkert inte den enda här i världen som är som jag ..

Det blev en veckas väntan, vilket jag förutsåg -
jag fick rätt…. 

Jag kände mig arg, men det har gått över nu! 

 

Har drömt märkliga drömmar på sista tiden. En dröm som jag speciellt kommer ihåg därför att den överraskade mig medan jag befann mig i den. Jag skall ju snart ge mig ut på en resa, en månads vistelse i Athen och den här platsen jag kom till i drömmen var Athen, men den såg inte ut som den gör. Jag kom gående ihop med andra och kom ut på ett stort torg som var omgärdad med pampiga byggnader som var oerhört vackra. Oj, tänkte jag. Vilken plats jag kommer till…. jag gick omkring där ett tag tills drömmen slutade lite snöpligt - jag letade efter en toalett jag aldrig hittade …

Ikväll slår det mig att det var en plats som jag kan tänka mig att det såg ut under antiken.

Vet inte hur jag skall förklara känslan, men vissa dagar känns tomma och tysta. Men nog finns det många sådana dagar som är likadana, fast man då är så upptagen själv med något att man inte märker det. Ingen hör av sig, ingen syns till - knappt någon lämnar någon kommentar på bloggen och då menar jag inte denna blogg, för här har bara en enda person lämnat kommentarer, inget telefonsamtal - inga SMS … Det är tomt t.o.m. på MSN. T.o.m. skräpposten är tom. Det är totalt tyst. Man undrar var folk håller till och vad de gör … Ibland tycker jag det är lika skönt som det kan vara enerverande. Sådana dagar känner jag mig fri att dra iväg någonstans. Ingen skulle sakna mig i allafall, inte ens veta att jag är borta några dagar. Sådana dagar kan jag även känna mig bortglömd. Det märkliga är att det verkar finnas någon slag överenskommelse på telepatisk väg eller liknande - på en och samma dag får alla för sig att göra någonting speciellt eller att inte höra av sig. Jag hör inte av mig heller, men tycker mig vara närvarande iaf.

Finns det någonting i atmosfären …
som får oss människor att göra samma sak under vissa dagar

…. lämnar avtryck!